Oro
Känslan försvann under dagen men aldrig helt, nu är den här igen, jag kan inte ens äta ordentligt.
Jag kanske är synsk, i morgon kanske syndafloden kommer. Jag kanske bara är extra känslig just nu för allt som händer runt omkring. Så lite, men så mycket.
Det är en jobbig känsla, oro, den lämnar en aldrig helt. Hur intensivt man än tittar på south park så finns den kvar där, i magen.
De kanske inte är oro, jag kasnke är risig i magen:)
Det är nåt som inte stämmer. Vad kan jag inte sätta tummen på.
Man måste ha tillit, det kommer man långt på. Jag tror att det är det jag saknar.
Andra människor
Jag skrev just ett jättelångt inlägg om hur konstiga andra männsikor är och hur vi inte vet nånting om den vi sitter brevid på bussen och hur svininga männskor kan va. Sen raderade jag allt. Jag tror jag måste börja vara lite mer positiv.
Jag har alltid haft svårt för andra människor och jag har aldrig tyckt om att tvingas vara social och travlig mot folk som jag egentligen inte bryr mig ett skit om. Men sen kom jag att tänka på att det är nog trots allt så man skaffar nya vänner. Bland alla rötägg därute så har det ju visat sig att de ändå finns en del trevliga männskor. Det är bara det att det tar så lång tid för mig, jag tar tusen år på mig att bli vän med någon, sen är jag oftast vän med denna i tusen år till...
Jag måste nog lära mig, jag får väl börja träna...
-Hejsan
-Hej hej
-Angenämnt
Hur fortsätter man sen?
Jag har ju andra gåvor, jag är duktig på att rapa fort, men jag tror inte att det kommer hjälpa mig i det här fallet.
Måste man tycka om andra männskor, är det ett måste för vår överlevnad?
Halva jag
Jag är halv. Och tillskillnad från min gamla blogg så ska jag inte lämna det där. Skriva "jag är halv" lite så där mystiskt o sen låta folk undra och fråga. Tycka lite synd om mig själv. Nä, jag är halv för jag saknar min andra halva.
This is the story.
Corizza inköptes fabruari 04 - efter mycket tjat och många tårar. Vi hade massa skoj och jag är än i dag glad över att jag hittade ha en så rolig häst som under dessa år har lärt mig så mycket. Vi flummade runt på hoppbanorna i sisodär 1 1/2 år innan hon vart halt första gången. Hon behandlades, vilade sattes i gång och hoppades igen, höll väl ett år denna gång, behandlades, vilade, sattes igång och reds nu mest i dressyr. Jag upptäckte att jag hade en alldels utmärkt dressyrhäst, höll ett år igen, gick sönder, vilade 7 månader och sattes igång. Och tro mig hon var så jävla fin, vi tränade och vi tränade, jag älskade det. Jag kommer i håg känslan så väl. Världen kunde vara upp och ned och kompisarna kunde svika, men när jag hade tränat så var jag alltid lycklig. Sen en dag så kändes det inte som det brukade och jag visste direkt. Det var kört. Sen den dagen har jag inte varit ärligt lycklig. Något fattas. Jag bestämde mig för att min häst inte skulle ridas mer. Enligt mina principer ska man inte rida på en häst som man vet inte håller..jag försökte triangelmärka henne, men det gick försäkringsbolaget inte med på, dom tyckte inte skadan var stor nog fastän två veterinärer från olika kliniker sagt att hon ej ska ridas mer än vid promenadridning. Och där står vi i dag, jag vet inte vad jag ska göra och jag vet inte om jag är redo att bestämma vad jag ska göra.
Jag behöver ridningen, det är jag, och jag är duktig, jag har en jävligt lång väg kvar, men jag är duktig. Jag är ambitiös och jag vet att jag vill, mer än något annat. OM jag fick välja skulle jag välja det över allt annat, över uteliv, resor, pengar. För jag vet att jag skulle vara lycklig.
En dag blir det säkert bra, tills dess så är jag halv.
